Emotional rollercoaster
December…
Månaden som för många betyder god mat och familj kan ha en helt annat mening för andra. Kommer ihåg hur svårt det var att inse när jag första gången träffade en person som absolut gjorde allt för att inte fira jul. Nu sitter man där själv på sätt och vis.
Det är en tung period som vanligt om man ser till dagsljus och att man sitter på ett kontor hela dagarna när solen väl lyser. Såklart som för många andra människor som bor nära den arktiska cirkeln på norra halvklotet. Mörkret för min del påverkar mycket hur man mår. Fotograferandet blir bara på helgerna, om man hinner med eller har energin.
Att folk hamnar i någon sorts depression under vintern är inget nytt. Det kan tyckas låtas typiskt pessimistiskt att gnälla på årstiden men det är oundvikligt. I stort sett ingen kommer till jobbet och säger “-Hurra, det är bara -15 idag, skönt!” utan det är oftast klagomål, vilket också med tid och mängden klagomål tynger ned omgivningen mentalt.
Under en viss tid har jag provat att tvinga fram en optimistisk utsida gentemot mina kollegor och vänner men det tar på den mentala energin och ofta på helger så fallerar det.
Aya har en fin känsla för när man själv är låg. Det är oftast på sommaren man sitter med morgonkaffet på trappen men på sistone har det varit behövligt med frisk luft så även i minusgraderna har det blivit 15-30min på trappen med kaffet innan man börjar frysa. Aya som är en riktig fryslort kommer ut och sätter sig bredvid mig för att vara nära och lyfter upp mig ur gropen än en gång.
1/12 Aya & Jocke
Men…
Om vi vänder på detta och är optimistiska, det finns fördelar på mitt jobb. Jag har möjligheten att ta långa luncher och oftast resulterar det att jag och Aya kommer ut en längre stund.
Vi hoppar oftast in i bilen och åker någon annanstans så hon får upptäcka något nytt än hemmamarkerna. Det märks på hennes energi varje gång vi gör detta för hon springer med glädje längst fram med en nyfiken blick. Annars kan hon vara långt bakom mig och bromsa hemgången. Det är nog den vanligaste synen av oss när vi tar en lunchpromenad hemma.
Vågbacken, Hagfors 2024
Det är något magiskt att gå runt i den första snön, ingen is undertill och en värmande sol i ansiktet. Det är dessa dagar man får inspiration att åka ut och ta bilder. Vandra runt med Aya på en två timmars lunchpromenad med kameran med på axeln funkade fint denna dag.
Är extremt glad att ha Aya nära intill nu när man sitter återigen med morgonkaffet, datorn i knät, countrymusiken i bakgrunden och skriver det här inlägget. Framtiden ser ljus ut, bara vintermörkret är förbi.
/J