När tiden stannar upp
”When life throws you off your saddle
Don't think you lost the battle
Just climb back up and turn 'nother row”
— My Last Rodeo, Riley Green
Denna härliga midsommarhelg har spenderats på sjön med musik, god dryck och fina vänner.
Att packa för fest, fotografering och Aya var en utmaning. Inte för det är så avancerat egentligen men jag förstod att med detta gäng ute till sjöss på en husbåt så lär jag ta med så tillräckligt för att vi ska kunna må så skönt som möjligt om väder och vind skulle vara påfrestande. Vi vill ju kunna njuta även om vädret skulle vända till det sämre. Nu var jag ju också inne i ett sug för att fotografera så jag preparerade för de flesta scenarion.
Det bjöds på så många fina tillfällen, ändå lät jag kameran faktiskt ligga på bordet mestadels. Ofta sitter man i efterhand så här och tänker hur dum man är att man inte alltid har kameran i handen. När man i stort sett glömmer bort att man borde dokumentera tillfället, då är allt annat verkligen bra. Man är verkligen närvarande med sina vänner och stressnivån är helt borta.
Aya har aldrig varit på en husbåt, ännu en ny utmaning för tjejen.
Jag kan i stort sett alltid svära på att Aya finner sig i alla situationer hon befinner sig i. Nya människor eller djur så finner hon sig fint med det. Det känns nästan enkelt att ta med sig denna individ ut på äventyr. Nja kanske inte vandra över berg eller att springa mer än 50 meter efter en pinne… Det är ingen atlet detta men hon är mysig och går bra ihop med alla.
Första dygnet var vi tre individer ombord och hade en fantastisk härlig tid i lugn och ro.
Pratade om allt mellan himmel och jord, satt längre stunder i tystnad och bara tog in lugnet. Vi är ganska lika här då vi båda söker ett lugn för huvudet och behöver avstressa vardagslivet så mycket som möjligt. Vi har båda erfarenheter av storstadsliv, stress och sorg. Då är det en ynnest att kunna sitta så här på en husbåt, mitt i hjärtat av Värmland och få andas frisk luft i tysthet.
Vi fick erfara en kallare kväll i blåst som skiftade till en lugnare natt där månen steg över horisonten så stor som jag aldrig sett den förut. Det var som en helt annan planet som visade sig helt plötsligt. Där satt man nöjd, inrullad i en filt och tjock tröja. Hela sin arsenal, nästan, i kameraväg med på resan för en gångs skull och hade tillfället framför sig. O tänka sig står det en kall öl på bordet framför som pricken över i:t över kvällens sista bild tagen.
Dagen efter fick vi utökning på husbåten…
och det kunde inte ha blivit en bättre tillökning när Leo kliver på med gitarren. Då vet man att det kommer bli en midsommar att minnas.
Fantastiska Leo stod för spontana jam-sessions inför oss alla med ord som han kom på samtidigt som han spelade. Aya fick sig en egen liten spelning när hon försökte sova på soffan och tyvärr såg det mest ut som hon stördes av Leos fina sång.
Jag tror ändå att hon njöt av uppmärksamheten.
Jag har nog lite svårt att få ut i text hur jag känner för dessa tillfällen och hur stor inverkan det har på min mentala hälsa. Det har varit ett par svåra år av ångest, stress och sorg. När vi avslutar helgen och vänder skutan hemåt så spelar vi lite musik på båten och Pär väljer att spela en låt som betyder mycket för honom. Fast Car med Tracy Chapman… Den atmosfären på båten just då gjorde att jag själv inte kunde hålla tillbaka känslorna.
“I was just watching people, being in a community of people who were struggling. So everyone was really just;
1. Working hard 2. Hoping that things would get better.”
Jag tackar ödmjukast för att fått umgås med dessa individer denna midsommarhelg.
Det var helt magiskt!